Sista färden?

usch.... sitter å e helt förstörd. min morfar e sjuk... allvarligt sjuk. å just nu så ligger han i ambulansen på väg in till akuten. å det är inte säkert att han nånsin kommer hem igen. jag kan bara inte förstå.. allt har gått så fort. känns som jag tappat ett år på bara några sec.
i förrgår så satt han å jag å pratade om att kanske åka på Zoo.. för det saknade han. sa han... å nu så får han nästan andnöd så fort han pratar bara för dom där jävla knölarna trycker på både luftstrupe och lungor. kort sagt så är dom precis överallt.
Min pappa tog in oss i vardags rummet å sa att vi nog får tänka det värsta just nu. och jag orkar bara inte. jag vet inte hur jag kommer klara av det. ingen i min släkt har dött. förutom gammelfarfar när jag var 1 år typ. å det minns jag så klart inte. jag har aldrig varit på begravning... ingenting. så jag kommer total förstöras under denna press att ta han om min morsa. jag kan fatta att hon kommer bli ledsen, eller kanske snarare förstörd. men jag vill oxå kunna sörja. usch jag pallar bara inte just nu. orkar ingenting. är rädd att deppritionen kommer komma tillbaka med dubbel kraft den här gången.

jag pallar inte...